Line

För några dagar sen kom det en tant, tjurig och grinig. Fick en av sjuksköterskorna att börja gråta. För hon var elak. En riktigt liten satkärring med cancer. Det har hänt mycket med denna tant men hon beter sig som hon är tre. Jag tog upp henne till behandlingsavdelningen för hon skulle gå upp och titta, presenterade henne för sin sjuksköterska hon skulle ha där uppe.

Nu kan du ju lika gärna presentera mig för min begravningsentreprenör. Nej sa jag och visste inte riktigt hur man skulle reagera. Som att hon började hissna till så tänkte jag att det var lika bra att få bort tanten där ifrån så jag sa kom nu och puttade lite lätt på ryggen för att få med henne tillbaka. Och det som hände efter tror jag inte att någon människa skulle kunna föreställa sig. Kärringen lägger sig ner på marken och skriker. "rör inte min kropp den är min, jag har mitt eget revir" vad skulle jag göra jag stod där och tittade på henne. Jag kunde ju inte bara gå där ifrån. Men jag kunde ju inte heller röra henne?  Men jag kände inte att jag bara skulle stå där och titta. Men tillslut ställde hon sig upp och vi gick. Hon sa tack och hej då. Jag rörde henne inte, gud förbjude att ha massa uppståndelse igen. Lägga sig ute i entrén i ställe. LYCKA!  

Hon ringde i dag. Det var därför jag kom och tänka på henne igen. Hon tyckte att det var bra att jag stannade kvar. Så keep that in mind! Om kärringarna slänger sig på golvet. Det är toppen att bara stå och glo!